My boys! Enzo älskar den lilla ryggsäcken från Elodie Details som jag fick på ett event i höstas : ) Kavaj H&M, jeans Ossoami, keps Hilfiger Denim, skor Ralph Lauren/Babyshop Sitter och laddar för ett gympass men hjärnan är på lite välbehövlig semester skulle jag tro. Om man vait utmattningsdeprimerad kanske man förstår frustationen och ångesten i att huvudet och kroppen inte alltid orkar det man vill. Jag har stundtals trott att jag varit helt frisk men sökt hjälp under senaste året då jag bara sakta men säkert brutit ihop. Fastän jag vetat att jag varit sjuk sedan tvillingarna var små så har jag trott att det ska gå över av sig själv. Men det gör det inte, och det farliga i att inte stanna upp och göra något är ju att man skadas för livet. Mitt huvud fungerar inte alls som det gjort en gång och det är oerhört jobbigt. Jag kan bli helt återställd förhoppningsvis, med vila, tänka på hur och vad jag gör, lyssna på huvud och kropp etc. Och jag är i det läget där jag inte kan tvinga mig själv till det yttersta längre. Förr körde jag alltid på, hur trött, stressad och slut jag än var. Hade inget annat val, då. Men nu måste jag. Är och har man varit en prestationsprinsessa så är det inte så lätt dock, för samvetet säger annat när jag känner att jag behöver vila, en promenad eller vad det nu kan vara. Det är kanske min största motståndare. Mitt eget samvete. Nåväl, vet inte riktigt vad jag ville med denna långa text mer än att öppna upp för hur det kan vara att må dåligt. Som tur är har jag så många bra dagar och stunder också men när jag blir helt uttömd och okoncentrerad och ofokuserad så blir det oerhört jobbigt. När läkaren säger att jag måste lyssna på kroppen och huvudet och ta pauser, vila, göra sånt jag mår bra av. Ja då bär jag med mig det några dagar och tycker det är skönt att någon säger så till mig. Bara att lyda liksom : ) Men sedan rullar vardagen igång och allt ska fungera och jag vill inte att någon annan ska "lida" för att jag mår dåligt. En oerhört svår balansgång. Samvetet. Hjärtat. ♥
