Som jag lovat i och med det nya året, så tänker jag varje vecka skriva mer personliga inlägg. Nu är jag ju redan ganska personlig och öppen här i bloggen men tänker försöka snöa in mer på ämnen som jag kanske inte brukar ta upp. Denna vecka tänker jag passande nog skriva om rutiner. Vardagen är igång för de allra flesta nu. Skolorna har startat, jullovet är slut och det är dags att komma tillbaka i sina gamla rutiner. Eller kanske nya, sundare, om vi ska lyssna på många som avlagt sina nyårslöften : ) Det här med rutiner är väldigt viktigt för mig. Och har alltid varit. Jag har länge funderat på varför. Nu går jag ju i terapi och har flyttats tillbaka till min barndom många gånger under mina samtal. Rutinerna skapade jag själv tidigt som barn, eftersom det inte fanns några. Rutiner blev en trygghet, såklart. Något som alltid fanns där, något fast. Bekant. Ja tryggt. I början av tonåren blev det dock utvecklat till ett kontrollbehov när jag kände att jag inte kunde styra något i mitt liv. Det var kaos runtomkring och jag började kontrollera maten. Jag ville bara slippa ha kontroll över allt annat. Slippa ta vuxenansvar. Få vara den 12-åring jag var. Jag utvecklade anorexia och blev väldigt sjuk året innan jag började högstadiet. När döden kändes skrämmande nära var jag så rädd. Jag ville inte dö. Försvinna från allt det jobbiga, ja. Men inte dö. Jag var oerhört rädd den sommaren när jag precis fyllt 13 år. Livet skulle ligga framför mig, men jag ville bara fly. Inte dö, men fly. Jag valde livet. Fick sluta fly. Försöka bli frisk. Fick vara barn, och lyckades må allt bättre. Rutiner var fortfarande viktigt för mig, men nu kunde jag få det med hjälp utifrån. Rutiner är fortfarande viktigt för mig idag. Jag behöver dock inte ha fasta rutiner så pass att allt annat måste anpassas till dem till punkt och pricka. Men jag gillar rutiner. Det är skönt för huvudet, och vardagen fungerar mycket bättre. När vi fick Jolie så hade vi fasta rutiner från start. Vi missade många middagar och festligheter med vänner då vi ville hålla på Jolies sovtider, och likadant när Enzo & Romeo föddes. Det gick före. Det kanske ses som tråkigt av många men för oss fungerade det bäst så. Om barnen fick sova, fick vi sova, och då orkade vi så mycket mer. Vi kunde ändå vara hemma hos oss med vänner, och natta barnen i tid. Det är ju ändå bara en kort period. Idag är de så stora och man kan rucka på tiderna under helger och semestrar, men jag tror verkligen på bra rutiner då det ger barnen struktur, trygghet och de vet vad som väntar. Jag är glad att Robin ser lika på detta med rutiner och att vi alltid varit ett bra team när det gäller det. Jag vet att jag måste jobba på att känna mig trygg och säker i mig själv. Att vara ensam. Men samtidigt... När jag träffade Robin så kände jag mig för första gången trygg på riktigt, inte ensam längre utan en del av något. Någon. 16 år var vi bara. Men det fanns där direkt. Kärleken. Han är min andra halva och jag vill aldrig veta hur det känns utan honom. Min trygghet. Han är mitt hem. ♥
