I slutet av november förra året gick jag och väntade på min mens. Var så säker på att den var på G flera gånger då jag hade mensvärk, ömmande bröst etc. Allt jag ville var ju att bli gravid. Längtan efter barn har varit så stark! Mensen kom aldrig. Eftersom jag har lång cykel så tänkte jag inte så mycket mer med det. Men så var jag ledig några dagar och tänkte att äh, jag kollar. Jag hade ju test hemma. Så onsdagen den 6e december så fick jag ett plus. Blev helt chockad. Förstod ingenting! Det måste vara fel på stickan, var det enda jag tänkte. Eller att jag ser i syne! Så springer jag upp till älsklingen i sovrummet och väcker honom. Han fattar ingenting först men säger sen att det är klart det är ett plus! Åh vi är så glada och chockade. Jag vågar inte riktigt tro att det är sant ändå! Så på dagen så åker jag och köper ett 2-pack ClearBlue så att jag kan kolla igen på torsdagen. Men inte orkar jag vänta tills dess så jag kollar igen på onsdag kväll som visar ett plus. Då börjar det gå upp för mig, men jag är fortfarande chockad. Så kollar jag igen på torsdag morgon. Plus. Tre tester kan väl inte visa fel? Vi är så lyckliga så vi vill bara skrika ut vår lycka till alla! Men bestämmer oss för att hålla det hemligt till efter vecka 12. Ringer BM och får en inskrivningstid innan nyår. Hur ska vi kunna hålla det hemligt för de närmaste på julafton? Nej det kunde vi såklart inte så vi skrev bordsplacering med mormor, farmor, moster etc före varje namn. När vi sedan stod där runt bordet och de letade efter sina platser så förstod de inte först. Men efter några sekunder föll poletten ner och det blev glädjetårar! Både min och R´s sida har verkligen längtat efter barnbarn så de blev minst lika lyckliga som vi blev! Bästa julklappen! På nyårsafton hade vi fest här hemma. Hur skulle jag dölja magen (som var ganska uppsvälld redan i v 8-9) och vad skulle de säga när jag ej drack? Vi köpte alkoholfri cider så jag drack det, men det var ej tjej som såg det. Men jag tror ingen förstod något. Vi ville ej berätta för våra vänner ännu. Vi har varit på VUL för att se att allt ser ok ut. Att vänta till det obligatoriska UL i v16-19 kändes så avlägset. Man vill ju se nu! Så vi bokade tid privat och fick se vårt lilla knyte! Underbar känsla. Och det hela blev ännu mer verkligt när vi såg hjärtat slå! Efter vecka 12 så började vi så berätta för vänner och bekanta och nu tror jag de flesta som känner oss, och inte känner oss, vet om det! Jag hoppas verkligen detta är meningen och att allt går vägen!
