Underbara onsdag! Vackert väder, glada barn, glad mamma och glad make som nu är och tränar :-) Gammelmormor här på besök och busar med barnen, vi har ätit tacosrester tillsammans och plötsligt slår det mig bara hur skört livet är. Att Morfar inte är med är en sådan sorg. Han var och är en stor del av mitt liv och fanns alltid där för mig. Jag sörjer att jag inte fick ett avslut. Att jag inte fick säga allt det där jag ville säga. Att han skulle veta hur mycket han betyder för mig och att jag är så tacksam. Jag hanterade slutet av hans sjukdom med mycket ilska inombords, jag mådde så dåligt över att han led men jag sa det aldrig. Jag ville ju att han skulle vara som vanligt. Inte sjuka, döende Morfar. Jag kommer alltid sakna dig! Förlåt Morfar! Jag hoppas du ser mig från himlen, jag hoppas du hör mig när jag pratar med dig och jag tror på något sätt att du alltid finns med mig och vakar över mig. Att det ska göra så ont att förlora någon kunde jag aldrig ana. Du var min idol Morfar, och det är ingen som kan jämföra sig med dig. ♥
