Ok det jag ska ta upp nu tror jag vi alla mer eller mindre varit med om. Dock finns det olika grader av svartsjuka och att inte vara ett dugg svartsjuk tror jag faktiskt inte på, i en kärleksrelation. Tvärtom tror jag att lite svartsjuka faktiskt är sunt och ett tecken på att man faktiskt är rädd om den man älskar och inte tar sin partner för given. Men så har jag heller inte varit med om svartsjuka som går överstyr eller hämmar relationen och kärleken. Kontroll är inte kärlek, det är svartsjuka och jag ser ingen mening med att kontrollera Robin. Jag vill ju känna att han VILL vara med mig. Jag är inte flörtig av mig alls, tvärtom, så det uppstår sällan konflikter om vi är ute eller på fest. Robin är mer av ett charmtroll och alla liksom älskar honom direkt men det tycker jag bara är fint och jag kan skämta om det med honom och med andra. Så där uppstår aldrig svartsjuka. Jag kan dock känna svartsjuka ibland och kan direkt spåra den till mitt egna mående. Men finns inget att ta på så vet jag också att det bara är mina tankar och får liksom jobba med dem själv. Om det uppstått situationer där det känns fel, du vet magkänslan, så stämmer den i stort sett alltid och då tar jag upp det och vi pratar om det. Det behöver inte vara något som hänt men vi har under åren kommit fram till vad vi tycker är ok, och inte i en relation. Om vi inte rör vid varann lika ofta, inte pratar eller ser varann så kan det verkligen kännas oroväckande och då är det dags att ändra på något. Vår grundregel är: "Skulle jag tycka att det här är ok att min partner gjorde?" Att oroa sig för att R skulle få känslor för någon annan eller välja att vara med någon annan, det kan inte jag gå och tänka på. Självklart är jag rädd över att förlora kärleken vi har, men det är också därför vi försöker stanna upp då och då och jobba för att hålla den vid liv. Hela tiden. Jag måste lita på hans kärlek, som att han litar på min. Utan att ta varann för givna. Vad har du för erfarenhet av svartsjuka? Kram/E
