Tänk att man kan gå från att må toppen till att hamna på botten på en sekund. Året avslutades inte på topp och det började heller inte så ljust. Men så kommer man på benen och känner ändå livet ljusna. Tills mattan rivs undan. Och visst är väl livet så. Det har varit tunga dagar med mycket sorg. Just att det känns så fel och som att det inte borde ha hänt, grämer mig mest. Men jag är ju varken hästexpert eller veterinär. Jag bara älskade vår fina kompis och vet att han var så frisk och bara 14 år. Att älta får honom inte tillbaka. Jag vet det. Och jag vet att han förmodligen hade sina bästa 2.5 år med Jolie. Bästa vännerna ♥ Det försvinner inte. De minnena finns alltid kvar. Vi gråter, vi minns. Vi pratar och vi hoppas han ändå finns med oss. Ja hos Jolie finns han garanterat. Deras band var så starkt. Man lunkar sig igenom vardagen. Skrattar och är som vanligt en stund. Och livet går vidare. På ett annat sätt. Aldrig skulle jag älska en häst igen, sa jag när Viking flyttade sommaren 2020. Och så kom Lo och så var det kört. Jag saknar dig kompis ♥
