I förrgår såg jag The Last Song, en kärleksfilm av Nicholas Sparks (The Notebook, Safe Haven mfl) och den började som en skön, gullig feelgood film men sen blev den betydligt mer allvarlig och både vacker och sorglig. Se den! Den fick mig att återigen tänka till och ta tillvara på nuet och de man älskar. En dag kan det vara för sent. Och den ångesten lever jag med sedan min morfar gick bort. För när han blev sjuk blev jag arg. Jättearg och ledsen och stängde av. Kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva ett liv utan honom. Vem skulle jag fråga när jag behövde svar? Vem skulle trösta när jag var ledsen? Vem skulle köra mig mitt i natten om det så behövdes? Han fick tyvärr aldrig träffa mina söner och det gör ont. Jag var gravid och fick två missfall precis innan han dog och vet att han delade den sorgen med mig. Han var min stora förebild i livet, han var som min pappa och den klokaste personen jag mött. Jag hade inte varit den jag är idag utan honom och jag hoppas att han vet hur mycket han betydde för mig. Det tror jag att han gjorde. Men jag hade så gärna velat säga det ordentligt. Han fick mig att förstå att jag är värd det bästa. Att jag är speciell och att vara god alltid är det rätta. Att alltid försöka göra det rätta och han pushade mig att våga saker, att tro på mig själv. Jag är så oerhört tacksam att jag fick ha dig i mitt liv, och att du tog hand om mig som du gjorde. Även om du inte var min biologiska morfar så kändes det som du var det. Jag tycker tom. min Romeo är lik dig... När du försvann så gick jag lite vilse i livet och jag är fortfarande inte på rätt spår. Men tids nog... Jag saknar dig Morfar , varje dag ♥
