Tack för alla fina kommentarer och peppande ord ni skrivit i inlägget nedan. Det värmer oerhört! Dagens läkarbesök gick bra. Det började med att läkaren missade oss och började plocka in andra patienter så när det gått en halvtimme sa jag till i receptionen och då sa de att hon helt enkelt bara måste missat oss men att vi fick vänta. Vi fortsatte vänta och när det gått en timme kommer hon ut och är på väg någonstans (lunch?) så maken stoppar henne och säger att vi skulle träffats för en timme sedan och då får vi komma in och hon ber så mycket om ursäkt. Jag trodde jag skulle hinna bli supernervös men blev lugnare av detta faktiskt, så slutet gott. Vi pratar om hur jag känner och jag säger direkt att jag vill ha ett planerat snitt om det inte kommer igång innan och hon går direkt och kollar efter en tid. Så nu har vi en tid och kommer de innan så är det en vaginal förlossning som gäller men även chans till snitt om jag känner att situatonen är ohanterbar. Så jag måste säga att det känns ok nu. Jag hoppas ju på att kroppen ska starta förlossningen själv, det vore drömscenariot och att allt går bra med bebisarna. För ett snitt är inget jag tar med en klackspark men när jag är (nästintill) fullgången så känns det som bästa alternativet med tanke på hur stor, otymplig och ont jag har redan nu. Om något går snett kan det göra det i alla förlossningssituationer så jag tänker inte fundera på det nu utan hoppas allt går bra. Det känns ganska overkligt att vi har våra två bebisar här i början av november! Det jag har mest ångest över nu är att vara ifrån Jolie några dagar, jag mår riktigt dåligt över det och gråter titt som tätt. Hur har ni andra löst det, om ni haft äldre syskon hemma och blir på BB några dagar/veckor?
